En överraskningsfest för dansade 70-åring. Jag står nere i porten och möter två personer fem minuter innan jag ringer på. Danskonstnärs hem. Kvinna i 50-årsåldern. Knytisbord dukat i köket. När jag öppnar dörren vet jag att jag ska göra följande. Efter att ha hälsat på låntagaren och frågat om den bokat en prinsessjympa öppnar jag ytterfacket på resväskan och plockar fram piktogrammen. Jag delar ut dem till personerna som har samlats att titta på och berättar att jag ska installera grammofon och högtalare. Jag ler. är mån om att etablera lugn och avslappnad atmosfär. En alldaglig, lekfull händelse.

Datorn visar felmeddelande medan jag riggar. Kaffekoppen med snabbkaffe i blommig stor kopp med snirkligt öra ryker bredvid. Skärmen visar ett frågetecken. Det har aldrig hänt mig förut. Funderar på om jag kan hitta Chopins Nocturne på Spotify på min telefon. Jag gör det. I en version jag inte känner till. Den är 40 sekunder kortare. Jag tar en risk och kör. Alla samlas och vi börjar.

9-10 kvinnor i åldern 30-70 år. Dansar på något sätt. Ett barn på några månader. Jag fokuserar på ögonkontakten. Och hittar bättre sektioner för info om Birgitta och Husmoderna under spänsten. Pratet om brevet och hur jag ska börja det knyter nu mer an till min personliga historia.

Jag upplever att föreställningsformatet är överordnat innehållet i relation till hur jag och min närvaro och rörelse påverkar rummet. Hur påverkar rummet mig? Låntagaren spekulerar i att jag kunnat vara helt naken. Att det är helt fantastiskt att komma rörelsen så nära. Funderar just på scen- och salongformatet. Och överföringen från repsal till scen. Att det är helt olika perspektiv.