Hennes man öppnar. Vi tar varann i hand. Vi står i farstun och pratar om projektet, upplägget. De frågar snart om jag vill ha vin. En spatiös villa. De ropar på sina barn. Två pojkar i 15-17-årsåldern. En kommer från källaren. En från övervåningen. En kärnfamilj. Jag ska göra den guidade visningen för och med en familj och prata sexuell identitet. Pojkarna är typ med, men något undflyende. Mamman är delaktig och hummar och jakar ofta. Men jag gör det. Beskriver SLM som om vi vore där och ger alla en möjlighet att vara en sexuell person. På bögsexklubb. Efteråt får jag en lång applåd. Mannen hummar och vill resonera kring valen av rum, och tycker att de representerar manlighet, eller upplevelsen av den. Vi pratar prostatacancer och han säger nåt om att det kanske inte behövs tester, att en kan leva med obehandlad cancer. Jaha, tänker jag. Min stora aha-upplevelser är att hemmet synliggör sociala identiteter och relationer mycket tydligare och blir integrerade i frågeställningen. Publikmötet. Wow.