Jag möter två personer från SVT när jag står och väntar utanför låntagarens dörr. Det är två minuter kvar till att jag ska ringa på dörren. Jag säger att de har tajmat det hela bra. Jag ringer på dörren och låntagaren, en kvinna i 50-60årsåldern läser jag henne som. Jag vet att hon är teaterombud och att det ska komma press till det här hembesöket. Bakom henne skymtar jag flera äldre kvinnokroppar som sitter i en fåtölj och soffa i vardagsrummet innanför hallen. Jag frågar om hon har bokat en prinsessjympa. Hon svarar ja. Jag plockar fram piktogrammen och delar ut dem till personerna medan jag tar i hand och presenterar mig som Carl Olof. Jag berättar att det kommer ta några minuter medan jag installerar min grammofon och dator. Låntagaren frågar om jag vill ha mitt kaffe nu. Jag svarar ja. Hon frågar om de andra också får ta kaffe. Jag svarar ja. Några fotografer fotar medan jag hukar och plockar fram grammofon, sladdar, förstärkare, LP, visitkort.

Jag oroar mig för hur min stukade högerfot ska fungera i utmattningssektionen. Det fungerade tack och lov bra. Jag oroar mig för att grammofonen ska hoppa medan vi spänstar. Vi är minst 10 personer i rummet. Jag är den enda mannen som jag kan förstå. 3 journalister. TV. Radio. Tidning. Alicia Lundbergs dotter. Hon tycker att Birgitta liknar hennes mamma på omslaget. Nästan alla är med och spänstar. De ställer sig i alla fall upp bakom soffbordet.

Jag blir svettig under passet. Undersöker att regelbundet söka ögonkontakt med alla i rummet. Såväl fotografer som andra. Jag undersöker att göra Isadoras uppvärmning glad och ta in alla. Lätt. Hoppfull. Stärkande. Inte gestalta sorg.

Många samtal efteråt om båda parters mod. Mitt mod och publikens mod. Lämnar lägenheten varm, svettig. Lite hög på endorfiner och fint mottagande. Jag är igång.