Jag stod i sovrummet och tog emot samtalet. Jag minns att jag försökte förstå vilken slags röst eller person jag förväntas vara men att jag snabbt är och gör som vid ett vanligt telefonsamtal. En person nära mitt eget jag. Jag, helt enkelt. Du bokar av mig. Carl Olof Berg. Jag fundera över rutiner under samtalets gång. Vilka kontrollfrågor ska jag ställa? Namn, adress, mail, portkod. Har du en grammofon hemma? Jag funderar över hur jag ska anteckna i den röda boken. Jag känner mig lugn, pirrig, förväntansfull. Min första bokning och vi känner varandra inte. Jag förstår sedan att hon skriver för Danstidningen. Hon berättar också att hennes barn kommer vara med och spänsta och att eventuellt kommer hennes man hem och är med och spänstar. Det här är ca 10 dagar innan hembesöket. Hon har fått infon från Konstnärshusets mailutskick.

Samma dag som jag ska åka är det stopp på blåa linjen. Jag åker kollektivt och tänker att det är en del av projektet. Att undvika att åka bil. Jag kommunicerar via AS-telefonen (Andrology Showroom) och sms att jag blir sen. Det slutar med att jag blir 30 minuter sen. Jag går med resväskan som är packad med grammofon, LP-skiva, piktogram, dator och högtalare. Jag går mellan bostadshusen i Kista och försöker lita på kartan i telefonen. Funderar över hur jag ska förbereda mig kartmässigt inför varje besök. Tänker att det kanske inte räcker med att mobilen ska hjälpa mig. Jag kryssar mellan bostadshus på cykelbanan. Passerar Magnus Carlsson med fem hundar. Är stressad över att vara sen. Jag drar min blåa kabinväska som är packad med grammofon, dator, högtalare och piktogram.

Till slut kommer jag fram. Stannar framför porten och förbereder mig för första hembesöket. Framför allt, eftersom jag redan är sen. Bara att köra, tänker jag. Jag tar hissen till andra våningen. Ringer på dörren. Låntagaren öppnar, vi tar i hand och jag pratar på med en ton som ska tänkas normalisera besöket. Hon säger att hon har städat i ordning i vardagsrummet och att hon gjort i ordning kaffe. Hemma i lägenheten finns ett barn i femårsåldern samt hennes man i 30-årsåldern. När jag skakar hans hand funderar jag på hur mycket han vet, hur mycket hon berättat och om han funderar på att det kommer hem en främmande man till deras lägenhet. Jag tar kaffekoppen och börjar packa upp väskan i vardagsrummet. Medan jag packar upp pratar vi löst om Birgitta, Isadora Duncan och kroppsträning. Jag tror sedan att jag säger -Jag brukar börja så här. Och sen säger jag -Året är 2015. Klockan är … Jag heter Carl Olof Berg och jag ska spänsta med Birgitta.