Anteckning: (transkribering) Det är tisdag 21 november 2017. Klockan är nitton och tjugonio och jag har precis kommit ut från lägenheten på åttonde våningen på Vilbergsgatan och kollektivet Villan. 13 personer i ett kollektiv, 13 queers. Regnbågstejp på kylskåpet och vegansk middag med hummus och groddar och väldigt fin stämning. En äldre person som jag tolkar som en mamma, annars tolkar jag resten som i 30-årsåldern. Två killar och resten som jag läser som tjejer men jag utgår från att flera av dem säkert vill definiera sig annorlunda. En person hade varit med tidigare på ett hemlån i Stockholm. Den äldre kvinnan, eller mamman, lämnar och tar mig i handen och tackar för att hon fick vara med i min stämning. Och betonar det, att hon fick försvinna in i det. De frågar mycket om det homogent, vi pratar mycket om vilka slags människor som lånar hem mig. Och det är ju äldre vita kvinnor, det är vita, det är medelklass. Funderar mycket på att det är människor som har ett hem som de vill släppa in folk i, som vågar bjuda hem. Själva formatet, kanske är det teatern som gör den gränsen. Jag är ganska trött. Jag fick en deja vu-känsla när jag stod i hallen och kände att det här gänget har jag spelat för förut. Vissa ansikten var bekanta. Och det var liksom, det är trevligt när man sätter sig i en avvaktande och frågande stämning i början. Det var fint att dricka te, som jag valde den här gången. En kille börjar prata om Marita, att han jobbat i musikaffär och pratar om reservdelar till dragspel, till Hagström och bälgar. Och det visar sig att grannen på fredag, eller två hus bort har lånat hem popquizzet på fredag, att de är bjudna dit så vi kanske träffar dem igen. Jag funderar på att strama upp, vad jag ska reflektera kring, helt enkelt. Tre eller fyra punkter att reflektera kring. Tänker att det är intimiteten, statistiken, är det min kropps upplevelser, är det deras, det de kommenterar? Just nu springer två harar förbi utanför bilen här i Norrköping. Klart slut.